Bluesens historia

Blues har genom tiderna haft en mycket stor inverkan på olika musikstilar och vore det inte för den så skulle musiken idag se mycket annorlunda ut, speciellt då olika former av rock som, rockabilly, heavy metal m.m. vilka har ett stort inflytande av blue

Blues, ett engelskt utryck som fritt kan översättas till melankoli eller sorg, är en vokal och instrumental musikgenre som baseras på användningen av blues-ackord och notor enligt ett mönster som upprepas och vanligen följer en struktur av tolv band på gitarrens hals, bortsett från gitarren är munspelet också ett instrument som mycket ofta förekommer i framförandet av blues. Sedan stilen föddes har den utvecklats och genom denna utveckling tydligt påverkat mängder av andra musikstilar. Intresset för blues är än idag mycket stort och det är många musiker som utöver just denna musikstil.

Ursprung

Stilen föddes bland afroamerikaner i södra USA i början av nittonhundratalet, för att sedan, främst då under sextiotalet, bli en av de viktigaste influenserna i utvecklingen av amerikansk och västerländsk populärmusik samt att utgöra ett stort inflytande i många andra musikaliska genrer som t.ex. ragtime, jazz, bluegrass, rhythm and blues, rock and roll, funk , heavy metal, hip-hop, countrymusik och pop. Denna genre utvecklades främst genom andlig sång, böner, arbetslåtar, engelska rim, skotska och irländska ballader m.m. Användningen av bluesnoter och vikten av ett fråge- och svarsmönster, både i text och musik är ett tydligt tecken på det västra afrikanska arvet i denna genre. Kännetecknande för blues är den omfattande användningen av “expressiva” gitarrtekniker (böjning, vibrato, slide) och harmoniskt munspel, som senare skulle komma att utgöra långa solon i andra stilar som t.ex. rock. Blues är mer lyrisk än berättande; sångaren försöker uttrycka känslor snarare än att berätta historier, ofta känslor som sorg eller melankoli, vanligtvis på grund av kärleksproblem.

Till en början

Blues spelades till en början av fattiga svarta arbetare men skulle med tiden leda till en mängd olika stilar och subgenres med regionala variationer över hela USA och senare i Europa och Västafrika. Det finns inspelningar av blues och country som går tillbaka till till 1910- och 1920-talen. Den amerikanska notförlagsbranschen publicerade en en hel ragtime-musik. Runt 1912 gav branschen ut tre kompositioner som associeras till blues, som påskyndade antagandet av bluesens element av Tin Pan Alley: “Baby Seals’ Blues” Baby F. Seals (arrangerad av Artie Matthews), “Dallas Blues” av Hart Wand och “Memphis Blues” av WC Handy. Handy var en bildad musiker, kompositör och arrangör som bidrog till att popularisera blues genom transkription och iscensättande i en nästan symfonisk genre, bland olika band och sångare. Han blev en känd och produktiv kompositör som kallade sig själv “bluesens fader”, däremot var dessa kompositioner en blandning av ragtime och jazz . En av Handys mest kända var “St. Louis Blues”. På 20-talet blev blues en viktig del av afrikansk amerikansk kultur och amerikansk populärmusik, även till den vita publiken genom Handys arrangemang samt flera tolkningar av klassiska kvinnliga bluessångare. Blues utvecklats från informella uppträdanden i barer till en form av underhållning i teatrar. Bluesföreställningar organiserades av teatern ägare Bookers Association i klubbar som t.ex. Cotton Club. Det var under denna period då skivbolag som American Record Corporation, Okeh och Paramount Records började produceera afroamerikansk musik.

Tre regioner

Landsbygdsbluesen utvecklades huvudsakligen i tre amerikanska regioner, Georgia samt North- & West Carolina, Texas och Mississippi. Blues i Georgia och Carolina utmärker sig genom sin tydliga och korrekta takt genom dess påverkan av ragtime och folkmusik. I Texas bestod den av en tydlig hög sång med komp av mjuka gitarrslingor på en enda sträng istället för ackord, bland de kända tolkare av denna stil återfinns, bland andra, Blind Willie McTell y Blind Boy Fuller.

50-talet

Efter det andra världskriget, under 1950-talet, flyttade afroamerikanerna till de norra städerna i USA och nya musikgenréer, som t.ex. den elektriska bluesen blev populära i order som Chicago, Detroit och Kansas City. Denna typ av blues använde sig av elekriskt förstärkta gitarrer, basar samt trummor och munspel. Chicago blev ett centrum för denna genré i början av samma årtionde. Chicago-bluesen påverkades till stor del av Delta Blues-genrén, eftersom flera av artisterna hade migrerat från delstaten Mississippi. Stora bluesnamn som Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Willie Dixon och Jimmy Reed föddes i Mississippi och flyttade till Chicago under den stora afroamerikanska migrationen mellan 1920 och 1930. Deras stil kännetecknades genom att de använde sig av elgitarr, steel-guitar, munspel samt en rytmsektion av bas och trummor. Little Walter och Sonny Boy Williamson II, var båda välkända munspelare, eller harp som munspelet kallas på fackspråk bland bluesmusiker, hör till ett tidigt skede av Chicago-bluesen. Andra munspelare som Big Walter Horton spelade också en viktig roll i detta skede. Muddy Waters och Elmore James var kända för sin innovativa användning av steel-guitar. B. B. King och Freddie King använde inte sig inte av steel-guitar men var ändå inflytelserika gitarrister i genrén Chicago-blues. Howlin’ Wolf och Muddy Waters var kända för sina djupa och dova röster. Basisten och kompositören Willie Dixon spelade en viktig roll inom Chicago-bluesen; Han komponerade och skrev och komponerade många låtar i standardbluesen under den perioden, som t. ex. “Hoochie Coochie Man” och “I Just Want to Make Love to You” (båda skrivna för Muddy Waters), “Wang Dang Doodle” (skriven för Koko Taylor) och “Back Door Man” (skriven för Howlin’ Wolf). Många andra stora namn, som Bo Diddley och Chuck Berry, inspirerades av bluesen från Chicago, deras sätt att framföra musiken var dock mer rock & roll än blues. Elvis Presley och Bill Haley var mer influerade av jump blues, boogie woogie och country men de populariserade rock & roll bland den vita befolkningen under denna period. Andra blues-artister som John Lee Hooker, påverkades inte direkt av denna subgenre från Chicago. John Lee Hooker’s blues är mer personlig, baserad på hans djupa röst och endast med en elgitarr och en kontrabas; trots att stilen inte direkt påverkades av boogie woogie så kallas ofta denna genré guitar boogie. Hans första hit “Boogie Chillen” nådde 1949 nummer 1 på R&B-listorna.

60- och 70-talen

I början av sextiotalet var genréerna rock and roll och soul, som båda hade påverkats av afroamerikansk musik, en del av den amerikanska populärmusiken. Vita artister hade tagit afroamerikansk musik till en ny publik, både i USA och resten av världen. I Storbritannien, många grupper emulerade amerikanska blueslegender och hela detta årtionde av engelsk blues spelade en viktig roll i tillfrisknandet av afro-amerikanska sångare genom att ta dem till Europa samt att omtolka deras klassiska låtar.
Bluesmen
som John Lee Hooker och Muddy Waters fortsatte att utvecklas inför sin entusiastiska publik och inspirerande nya artister genom sin traditionella blues, som t.ex. den New York-födda musikern, Taj Mahal. John Lee Hooker blandade sin blues med inslag av rock och började spela med yngre vita musiker, vilket skapade en musikalisk genré som kan höras på LPn Endless Boogie från 1971. Sångaren från Tennessee, Bobby ‘Blue’ Bland, precis som B.B. King blandade också genréerna blues och rhythm & blues. B. B. King blev för övrigt en riktig legend med sin gitarr Lucille.

80- och 90-talen

Sedan åttiotalet har ett uppsving av intresset för blues skett, speciellt inom en viss sektor av den afriko-amerikanska befolkningen, främst i Jackson området och andra områden i den djupa södern. Från 1980 och framåt har bluesen fortsatt både i sin traditionella form samt för att ge vika för nya genréer. Texas-bluesen föddes med gitarrer för både solo och rytm. Till skillnad från västkustbluesen, är Texas-bluesen främst påverkad av den brittiska bluesrockrörelsen. Kända artister inom texasblues är Johnny Winter, Stevie Ray Vaughan, The Fabulous Thunderbirds och ZZ Top. Åttiotalet såg också ett återupplivande populariteten genom att John Lee Hooker utförde samarbeten med bl.a. Carlos Santana, Miles Davis, Robert Cray och Bonnie Raitt. Eric Clapton, känd för sina framträdanden med Blues Breakers och Cream, spelade på nittiotalet in sitt album MTV Unplugged, där han spelade flera bluesteman på akustisk gitarr. Han har sedan dess hyllat denna stil med skivor som kan anses vara traditionell blues, som From the Cradle och Me och Mr. Johnson. På nittiotalet, utforskade många blues-artister en mängd olika musikgenrer, vilka kan ses i nomineringarna för den årliga utmärkelsen Blues Music Awards, tidigare känd som W.C. Handy Awards.

Blues i klassisk rock

Många av de klassiska låtarna i tidig rock and roll bygger på blues, bl.a. “Blue Suede Shoes”, “Johnny B. Goode”, “Whole Lotta’ Shakin’ Going On”, “Shake, Rattle, och Roll”, “Tutti-Frutti”, ” What’d I Say “, “Long Tall Sally”.